Daniel, jag och Landsberget

Alla inlägg här på min blogg skriver jag mest med tanke på er (och för att jag tycker det är kul så klart). Jag vill att ni ska kunna hitta spännande grejer, inspiration, pepp eller bara kunna känna igen er när livet inte är så lattjo. Men det här inlägget skriver jag faktiskt mest för mig själv, för att jag vill kunna kika tillbaka och minnas. Jag skriver det nu för att känslan är så färsk i kroppen och för att jag vill bevara den. Jag ska börja berätta lite om mig och Daniel:

landsberget2

När jag var 22 fick jag kontakt med en kille på nätet på ett helt random sätt. Jag visste att han hade en tjej men jag kunde liksom inte släppa honom. Jag älskade att sitta och chatta med honom långt in på nätterna. Han var så smart, rolig och härlig. Den där nätvänskapen växte till något mer och den där tjejen han hade visade sig inte vara något långvarigt. För att göra en lång historia kort bestämde sig den där 19-åriga killen att han ville komma och hälsa på mig. Jag bodde hemma i mitt föräldrahem sen en tid tillbaka då och en vacker dag dök han upp. Med en ros i handen och var mycket längre att jag föreställt mig. Vi satt på mitt flickrum och pratade och inget kändes konstigt eller spänt. Jag har alltid känt mig så himla trygg med honom. Till slut utbytte vi vår första kyss. Efter det följde hela tre år av intensiv pendling mellan varandra. Sen fick jag jobb i Västerås och flyttade in, vad jag trodde var tillfälligt i hans lägenhet. Vi har liksom alltid skyndat långsamt.

landsberget1

Ända från första början har han varit min klippa. Han var med som ett stadigt och starkt stöd när min pappa blev sjuk och senare dog. När livet varit jobbigt med utmattning och depressioner har han alltid varit mitt största stöd. Jag vill tro att jag är ett lika stort stöd för honom också.

Han är min bästa vän, han förstår mig och har lika knasig humor. Han bangar inte för en spontandans med tillhörande sång i köket en vardagskväll. Med honom känner jag mig alltid trygg och älskad plus att vi har det så jäkla roligt.

landsberget3

Men i alla fall, vi snabbspolar framåt till i förrgår kväll då denna fantastiska person jag lever med plötsligt föreslog att vi skulle åka till en utsiktsplats på Landsberget. Det var redan rätt sent och han var rätt stressad och konstig när jag föreslog att vi skulle koka kaffe och ta med. Till slut kom vi iväg och  fram till den där utsiktsplatsen. Eller nja, vi kom fram till stigen upp som visade sig vara mycket mindre stig än vad den var klättervägg. Jag springer ju och tycker mig ha rätt hyfsad kondition men höll i alla fall på att dö flåsdöden under färden upp.

Väl där visade det sig att det där utkikstornet inte alls var den barnfamiljsanpassade varianten jag tänkt mig. Det var istället ett gammal militärt utsiktstorn med smala stegpinnar som såg helt ostabilt ut.

torn

Jag vågade mig upp till första avsatsen, sedan började jag faktiskt småsnyfta och darra i knäna. Alla bilder ovan har därför Daniel tagit eftersom han vågade sig en bit upp. Efter den misslyckade utsiktseskapaden fikade vi lite. Sen började det bli väldigt mörkt och jag fick bråttom ned till stigen igen. Och då, på en brant stig i mörkret i skogen, friade Daniel till mig <3.

Det blev alltså inte som han tänkt sig, med ett frieri på ett utsiktstorn i solnedgången. Men det blev ändå det bästa frieri jag kunnat tänka mig. Jag var så otroligt oförberedd att jag började snyfta (läs fulgråta), något jag aldrig trott att jag skulle göra.

Och ja, nu är jag bara så himla glad och varm över hela grejen. Nästa sommar gifter vi oss efter 15 år tillsammans. Som alltid skyndar vi långsamt.

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

När livet är enkelt

Igår packade vi in oss i bilen och styrde rätt ut i skogen på grusiga småvägar. Eller, innan dess stannade vi till vid affären och köpte massor av sånt som är gott, till exempel: ciabatta, hummus, kronärtskockskräm, oliver och vegetarisk salami. Sen tog vi med vår matsäck och åkte rätt ut i skogen tills vi kom fram till en liten skogssjö. Vi traskade en bit längst stranden och hittade en fin plats att bre ut filten på. Vid det här laget var jag helt överhettad efter bilfärd och promenad i värmen. Men så snart jag doppat mej i det svala vattnet kändes allt bra igen. Efter badet åt vi matsäck -Smakar mat någonsin bättre än efter ett dopp?

Vi satt en lång stund där vid vattnet sen, pratade och bara hade det härlig. Ni vet, ibland kan man drabbas av den där känslan av total lycka? Så där så att en vill stanna tiden? Exakt så kändes det igår. Tänk att det ändå behövs ganska lite för att känna så. Bara lite vatten, fin natur, någon en tycker om och god matsäck. Rätt värt ändå va? :-)

sjö2

fot

picknick

sjö1

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Semester!

Jag skrev ju tidigare att det inte blir någon semester för mej. Men så bestämde jag mej för  att jag ändå är värd en liten minisemester. Tre små dagar att koppla bort alla måsten på och göra sånt som är härligt. Även om jag jobbar fritt och kan bestämma över mina egna tider, så är det ändå något speciellt med att säga att en är heeeelt LEDIG. Det innebär att det dåliga samvetet över saker en kanske borde ha gjort försvinner och att en bara kan slappna av. Idag är jag inne på min tredje och sista dag av min lilla semester.

Jag har kommit på att jag egentligen inte kräver så himla mycket av livet för att jag ska må bra. De här dagarna har vi gjort små utflykter och bara haft det fint. Det räcker liksom för mej. Igår åkte vi till Strängnäs och strosade och åt vid hamnen. Alltså, Strängnäs är så himla, himla fint och mysigt! Idag är planen att köpa med oss allt som är gott och sedan åka till någon mysig badplats för att bada och ha picknick -Typ det mysigaste en kan göra enligt mej. Jag tänker surdegsbröd, hummus, oliver, jordgubbar och sånt…mmm

Tänk ändå, vilken skillnad det kan göra för själen, att bara ta några dagar ledigt. Prickade ju in det ganska bra också kan jag tycka, nu när det blev supervarmt och härligt.

hundkex

lada

(Bilder från Dalarna i midsommras)

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Förra veckans träning och känslan

Säger hej till en ny vecka efter en riktigt härlig helg med lite av allt, både löpning och somriga drinkar <—Perfekt i min bok. Igår avslutade jag veckan med ett löppass runt spåret. Allt som allt blev det tre pass förra veckan, vilket känns helt lagom och bra. Det blir inte så himla långt nu, men jag känner hur kroppen svarar och blir starkare och starkare. Varje gång jag springer har jag lite mer krut i benen vilket känns så himla kul. 

Om vi summerar så blev det två pass på 3 kilometer och ett på knappa 5. Så lite mer än en mil alltså. Jag ska försöka ha lite is i magen och låta kroppen bygga upp sej och vila mellan varven. Men det är svårt. Helst vill jag ge mej ut och springa varje dag! Den här veckan tror jag i alla fall att jag ska uppgradera till två femkilometerspass och ett kortare. Det känns i kroppen som att det borde gå finfint. Min återhämtning är toppen och benen känns pigga hela tiden. Kanske är det t.o.m så att jag fegar lite? Nåja, hellre det än några oönskade skador.

Förresten: Har återupptagit kontakten med min Garmin de senaste rundorna. Hur skönt det än är att lunka utan krav på prestation eller tid så märker jag att den ger mej både motivation och hjälp. Motivation eftersom jag ser hur bra utvecklingen går, och hjälp, för att jag har koll på hur fort jag springer. Jag vill gärna rusa i början vilket gör mej helt utpumpad på slutet. Med hjälp av klockan kan jag hushålla lite mer med krafterna och springa mer planerat.

DSC_0246

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Ett dagens tips: Sportbälte (?) som sitter som en smäck

Här om dagen köpte jag mej ett… sportbälte? Alltså, heter det verkligen sportbälte? Det låter lite som något man använde på 40-talet, gärna i kombination med äppelknyckarbyxor. Hm..? Löparbälte kanske? Aktivitetsbälte? Äsch, strunt i samma: Jag köpte ett bälte att använda vid löpning helt enkelt.

Jag har länge sneglat på Flip-Belt, men inte kommit till skott. Det kostar ju några kronor och jag har varit rädd för att köpa ett och sedan upptäcka att det inte sitter bra. För så här: Jag vet att Flip-Belt är hyllat av många, men de recensioner som jag sett har varit skrivna av personer som inte har så pass rejäla höfter och rumpa som jag har. Det blir annorlunda med hur saker sitter om en har runda höfter som liksom matar upp saker steg för steg. En vill ju inte ha ett bälte som visar sej trivas bäst dängande runt midjan.

I alla fall, till slut valde jag att köpa ett billigare alternativ hos Kjell & Company. Det kostade bara 100 :- så jag tänkte jag att det inte gjorde lika mycket om det visade sej bli ett fail. Men vet ni, det blev det inte. Jag provsprang det igår och det satt sjutton som en smäck hela tiden. Vågar säga att det faktiskt inte rörde sej en millimeter varken upp eller ned. Det får bli ett tips av det hela alltså!

Det här bältet är mer som en liten midjeväska än en tub som jag förstått att Flip Belt är. Men jag får plats med det jag behöver, det vill säga: Mobil, hörlurar, kort och nycklar. Det finns i flera färger, men jag valde svart p.g.a en vill ju inte att det ska skära sej med övrig outfit :-)

sportbälte1

sportbälte2

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Ett mål lika bra som något annat

Här sitter jag med ögon som nu börjar anta en fyrkantig form. Igår fick vi nämligen ett jättelångt strömavbrott som gjorde datorjobb omöjligt. Detta betydde ju så klart desto mer jobb idag. Fast jag klagar inte. Vi passade på att åka och fixa lite välbehövliga saker på Ikea igår istället. Fint det med.

Nu börjar jag dock bli klar för dagen och ser fram emot kvällens löptur. Jag tror att det blir fjärde i ordningen? Alltså sedan jag började springa efter förkylningen(arna) igen. Det känns bra att liksom vara lite på väg. Är konfunderad över mot vad bara? Fast jag tror kanske jag vet: Jag vill helt enkelt kunna springa så långa sträckor att jag hinner njuta innan jag är hemma igen. Bra mål va? Ikväll tror jag att det blir lite omväxling från skogen och en aning asfaltslöpande istället. Tänkte att jag kanske skulle testa min vanliga femkilometersrunda. Enligt mina beräkningar borde det nämligen vara ungefär lika jobbigt som det backiga spåret. Vi får väl se.

Ja men hörrni, det var väl ungefär det jag känner att jag har idag. Nu middag, sedan spring.

jag

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Avbrott i solskenet

Vi har har fått en supersommar här än så länge. Det är varmt och solen skiner mest hela tiden. Men för att inte göra er som inte alls haft så fint väder avundsjuka, kan jag berätta att jag vaknade upp till grå himmel och regn idag. På ett sätt kan det vara lite skönt. Så här: Jag har ju ganska nyligen börjat jobba mer och kan eller vill därför inte ta någon semester. Regnet gör att det känns lite mer förlåtande att sitta inne och knappra på datorn.

Fast jag ska inte klaga egentligen. Trots att jag inte har någon semester känns det ändå som att jag har det. Eftersom Daniel har sin semester nu ger även jag mig själv tillåtelse att ta lite sovmorgon. Efter sovmorgonen går jag oftast ut på balkongen och äter min frukost och efter det blir det jobb några timmar. På kvällarna och eftermiddagarna hittar vi sen på något kul eller mysigt att göra. Ikväll tror jag att det blir löpning. Jag har dessutom en hemlig plan om att lura med mej Daniel på lucka 1 i #Julikalendern, nämligen att avsluta löprundan med ett dopp. Fast det beror ju så klart på vädret. Precis nu öppnade sig himlen igen och regnet öser ned hårt, hårt, så vi får väl se..

Nähä, nu ska jag sätta tänderna i allehanda texter. Det som är kul med det jag gör är att jag lär mej så himla mycket om allt möjligt. Jag skriver om allt från hundvalpar till bildäck och det mesta en kan tänka sej där i mellan. Har blivit en fena på att göra snabb research m.a.o.

Lite så här ser det förresten ut hos mej just nu. Hur ser det ut hos er? Solsken, åska, kallt eller varmt?

blommor

väg

lavendel

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Hur går det med min veganism?

Jo, tackar som frågar: Det går superbra att vara vegan. Jag skulle nog gå så långt som att säga att det är ett av mina bästa beslut i livet. För er som inte riktigt hänger med i svängarna här: För ett tag sedan bestämde jag mej för att gå över från lakto/ovo-vegetariskt kost till helt veganskt. Jag lovade att skriva ett inlägg och berätta om hur det gick och kändes lite senare, och det inlägget kommer alltså här.

Är jag helt och fullt vegan?

Jag tänker på att det beror lite vem en frågar? Om en frågar en superstrikt vegan så kanske jag gör många fel? Men om man frågar mej så skulle jag verkligen säga att jag är vegan, även om jag gör några avsteg ibland.

Jag tänker lite så här: Hemma är all mat som lagas vegansk men om jag blir bortbjuden så är jag inte superpetig. På födelsedagskalas och sånt orkar jag inte vara den som nitiskt står och stirrar på kakfatet och försäkrar mej om att allt är bakat utan smör. Släkt och vänner anstränger sej ändå så himla mycket för att servera vegetariskt mat som jag kan äta. Sen känner jag, och detta kanske är dumt, men jag ORKAR INTE ta vegandiskussionen varje gång jag är bortbjuden.

Det finns andra gånger jag gör avsteg också, till exempel köpte Daniel riskakor med smak här om dagen. De visade sej inte vara veganska, men jag äter dem ändå. Varför? Jo, en del av det här veganbeslutet går ju ut på att vara rädd om miljö och inte bidra till matsvinn. Om vi då skulle köpa nya grejer för att det råkade bli fel denna gång, då riskerar vi att något står i skåpet och blir gammalt. Fast samtidigt, skulle han råkat köpa äkta creme fraiche, då skulle jag ju inte ha ätit den så det där är ju lite olika beroende på produkt.

IMG_7511

Är det svårt att bli vegan?

Jag skulle spontant svara nej på den frågan, men då var jag också redan vegetarian när jag började äta veganskt. För mej har det varit en sån himla liten omställning, typ havremjölk i kaffet istället för vanlig. Havrefraishe istället för creme fraiche o.s.v.Min vanliga mathållning har inte förändrats nämnvärt. Det enda som är lite annorlunda är att jag åt mycket ägg förut och det gör jag ju inte nu, men det är inget som känns jobbigt alls.

broccolismoothie2

Hur mår kroppen?

Min första reaktion när jag blev vegan: Vad sjutton gör mjölkprodukter med kroppen egentligen? Okej, detta är ju bara min egna upplevelse och jag kan verkligen inte säja att det bara var mjölken som spelade in. Men faktum är att så fort jag slutade med mjölk droppade jag direkt några kilon?  Jag tycker också att jag känner mej piggare och nu när jag börjat springa igen så märker jag att jag har grymt bra återhämtning, tidigare blev jag lätt öm. Jag var därför helt säker på att jag skulle ha rejält ont efter de senaste dagarnas löpning. Men nej, ingenting.

charlottaholding1

Hur mår jag psykiskt?

För mej, och detta är ytterst personligt, var det en lättnad att bli vegan. En tyngd lyftes från axlarna. Speciellt mjölkprodukter har varit något som jag och mitt samvete fajtats med länge. Det har helt enkelt inte känts naturligt och bra för mej att dricka mjölk, men jag har gjort det av gammal vana. Nu känts det otroligt skönt att slippa. I övrigt känner jag mej stabil och mår bra psykiskt, kanske lite bättre en förr t.o.m, men det kan ha tusen andra orsaker än just veganismen.

Som ni säkert förstått så skulle jag alltså säja att jag mår riktigt bra av att vara vegan: Bra ork och energi, bra återhämtning och stabil psyke.

havregurt

Om du är sugen på att testa

Jag orkar verkligen inte vara en sån som skriver andra på näsan om vad som är rätt och fel. Men om du känner dej inspirerad och sugen finns det många saker du kan göra för att äta mindre animaliska produkter utan att behöva ändra om hela ditt liv.

  • Är du en sån som jag, som MÅSTE ha mjölk i kaffet. Byt ut den mot havremjölk, i alla fall i några koppar. OBS, vilken havremjölk man väljer är enligt mej avgörande här. Vissa är bara vattniga och gryniga. Två som jag gillar och som har den där fylligheten en vill åt är Garants havredryck (tyvärr ej den ekologiska) och Oatlys iKaffe.
  • Byt ut grädde och creme fraiche i matlagningen mot vegetabiliska alternativ. Det finns massor.
  • Prova att köpa vegansk glass nästa gång du är sugen. Tofuline har supergod, du kommer inte att märka någon skillnad.
  • Morgonyoghurten är också en utmärkt grej att byta ut utan att det märks så mycket. Testa havregurt (här finns recept på egen havregurt) eller sojagurt. Just nu är min favorit sojagurt från Planti. Har aldrig, aldrig ätit godare yoghurt.

Min poäng är att man inte behöver ändra allt omedelbart. Fasa in lite nya produkter i din vanliga mat och se det som en kul grej!

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Åtta anledningar att älska löpning

Hej, person som är nykär i löpning här! Det går ju upp och ned det där med träningsinspirationen, men just nu vill jag faktiskt inte göra något annat än att springa. Fick till en sån där galet härlig runda i solnedgången igår igen. Okej, det var rätt himla myggigt och dessutom mycket jobbigare än sist (men då lade jag också på en knapp kilometer).

På grund av den nuvarande löparfrälstheten tänkte jag lista några av de anledningar som gör att jag älskar att springa. Här kommer de:

elljusspår

1. Löpningen tar mej ut i naturen. Den ger mej möjlighet att få dra in doften av blommande och grönskande skog (okej, jag drar in mygg och pollen också men det gör inte så mycket).

2. Löpning får mej att känna mej så himla grym och full av power. Det spelar ingen roll att det blir ganska kort och sakta just nu, efter en löprunda känner jag mej ändå bäst i världen. Det finns inget som får en att älska sin kropp så mycket som när man utför saker med den.

fötter

redd

3. Löpning är en fantastisk aktivitet att göra tillsammans med någon en tycker om. Under en löptur hinner en både bli stolt över sin partner tusen gånger, stärka och peppa varandra massor och dessutom får en dela den där powerkänslan.

4. Löpning ger så mycket tillbaka. Det man lägger in får man ganska snabbt plocka ut i form av bättre kondition och starkare ben.

lred

6. Ingen kräm i världen ger ett sånt härligt glow som löpning. Jag kan känna mej hur glåmig som helst, men när jag sprungit ser jag alltid pigg och fräsch ut igen (nåja, när det tomatröda ansiktsfärgen lagt sej vill säga).

7. När livet känns jobbigt är det få saker som plockar upp en så som en löprunda kan göra. Under en löptur jobbar min hjärna konstruktivt. Jag hittar lösningar på sådant som kändes hopplöst innan och jag kommer hem som en mycket lyckligare person.

8. Löpning är en träningsform som passar alla årstider, precis så som bästa Ida skriver om här.

Okej, jag hejdar mej här. Men lita på att det finns fler anledningar att älska löpning i denna springhöga persons huvud.

Och hörrni: Ha en riktigt härlig fredag!

 

 

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

En salig blandning av frukost, surkål och om män som utnyttjar och kränker

Idag prickade jag av en punkt i #junikalendern direkt på morgonen. Eller nåja, denna punkt prickar jag av så gott som varje dag om det inte är jättedåligt väder: Frukost ute.

öra

Idag bestod frukosten av en smoothie på bär, banan, havremjölk, vetegräs, chiamjöl och jordnötssmör (fick ett utskick med 1 kg jordnötssmör, så har jordnötssmör i typ allt nu mer). Till det åt jag riskakor med surkål och groddar, och kaffe förstås! Surkål alltså, det är verkligen en last! Jag ska tag i att göra egen någon dag, det verkar ju faktiskt inte speciellt svårt. Surkål är supernyttigt också, den är full av c-vitamin och innehåller massor av bra bakterier för slemhinnor och mage -Ett utmärkt alternativ till bakterieberikade produkter som Proviva och sånt (långt mycket billigare och utan socker också).

agnes

Jag hade så klart frukostsällskap också! Ferdinand a.k.a Agnes hänger gärna på balkongen. Eller förresten, Ferdinand gav väl sjutton i att ÄTA UPP blommorna, så den liknelsen kanske inte håller?

Annars då? Jo, först ska jag jobba några timmar och sedan blir det löpning ikväll. Jag är så jädra pepp på löpningen nu så att det är helt sjukt. Jag tar med mej Daniel och springer runt spåret ikväll igen.

Jo, förresten, lite ilska också: Tydligen åker det omkring en man här om kvällarna som på ett ganska aggressivt sätt försöker plocka upp tjejer och därmed också skrämmer dem rejält. Ursäkta, men jag är så jäkla trött på män nu. Nej, inte alla män, jag vet. Men när både alla medier och min hemkommun rapporterar om män som kränker och begår övergrepp på kvinnor blir jag så himla ledsen och arg. Mest arg faktiskt. Låt oss vara! Låt oss röra oss där vi vill när vi vill. Jag läser uppmaningar på facebook om att en som kvinna inte ska gå ut själv? Ursäkta, men kvinnor har rätt till precis samma livsrum som män.

Jag var 10-11 första gången en man kränkte och försökte uttnyttja mej. Jag stod vid min busshållplats i min lilla, då trygga hemort och väntade på bussen för att åka till skolan. Då stannande en man 40-årsåldern  sin bil  i närheten av mej. Han sa något, men jag hörde inte, så jag traskade fram till bilen. Jag trodde väl att han ville ha vägbeskrivning eller något. Han viftade med en hundralapp. Jag skulle få den om jag gjorde något? När jag såg in i bilen såg jag att han inte hade byxor på sej och förstod att han ville att jag skulle titta på hans kön mot betalning. Från någonstans fick den lilla flickan kraft (kanske av chock) och fräste: ”-Glöm det!” och stegade tillbaka till busshållplatsen. Som tur var åkte han. När jag tänker på det nu får jag ont i magen. Vad kunde inte ha hänt?

I alla fall, där och då miste jag en liten bit av min barndom. Innan hade jag litat på vuxna män, sen dess och på grund av fler händelser gör jag det absolut inte. Få kvinnor jag känner har aldrig råkat ut för män som tar sej otillåtna friheter. Varför är det så? Varför är det alltid, alltid män?

Det blev långt det här.. Egentligen skulle jag skrivit ett eget inlägg om detta, men ni vet, ibland måste saker bara ut, ut nu.

Sen vill jag också lägga till (viktig grej), för jag vet att rasister föder på den senaste tidens händelser: De män som jag stött på, som tagit sig friheter, har alla varit till synes vanliga, svenska män. Detta existerar i alla samhällen. Det är inte en fråga om religion och var man kommer ifrån. Det är en mansfråga.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
FacebookTwitterGoogle+Pinterest