Vad jag skulle vilja säga om skolgympan till mitt tonårsjag

Veckans BoH-tema är precis som rubriken lyder: Vad skulle jag vilja säga om skolgympan till mitt tonårs-jag. Jag tycker det är ett spännande tema, just för att vi har så olika förhållanden till skolgympan. En del blomstrade på den medan andra skydde den som pesten. Mitt eget minne av skolgympan är kanske inte traumatiskt, men gympan är heller inget jag minns med någon större glädje.

Så det här vill jag säga till Charlotta 13 år om skolgympan:

Du har precis börjat sjuan. Allt är lite nytt och lite läskigt. Du är inte riktigt bekväm i dig själv, eller snarare: Du vet inte riktigt vem du är än. Det är inte så himla konstigt att du känner dig osäker när du slängs in i en miljö där lagspels-vana killar (främst) yr omkring och ägnar sig åt diverse bollsporter med stor säkerhet. Du har ju bara spelat knattefotboll.

Du tror att du är dålig, men det är du faktiskt inte. Du har bara alltid haft en förkärlek för det där mer individuella. Du älskar till exempel hinderbanor och att få springa i skogen. Du är inte alls dålig på det. Det är bara det att ni inte gör det så himla ofta. Hela de mörka årstiderna är ni mest inne och spelar bandy eller basket (det är så jag minns det i alla fall) och du känner dig mest i vägen. Att du är lite bollrädd hjälper verkligen inte upp det hela. Det är inte konstigt att du i ren förskräckelse passar vidare om du någon gång skulle få den där bollen. Om du inte gör det så skriker någon ganska snart: ”-Men passa rå!!!”. Det finns helt enkelt inget utrymme för dig att testa ens om du skulle vilja.

Om jag hade fått önska något för dig Charlotta 13 år, så skulle det ha varit att du själv hade fattat att du faktiskt var helt okej bra på en del grejer. Det hade också varit bra om någon kanske hade sett dig och vad du kunde. Fast det kan inte varit helt lätt för gympaläraren det där, det förstår jag. Flera klasser som ska ha gympa tillsammans: Då är det lätt att ganska många försvinner i myllret och ganska många drunknar i de högre rösterna och viljorna. Fast någonstans är det väl också lärarens ansvar att inte låta de mest högljudda ta över helt?

Det hade varit fint om du fått känna dig uppmuntrad någon gång. Då kanske det inte hade tagit tills du blev 33 år innan du började springa och märkte att du faktiskt kunde…

Det vill jag säga till dig. Du är bra och du var bra då med.

Tolka nu inte den här texten som att jag tyckte att jag var någon förbisedd stjärna som inte fick uppmärksamhet. Så var det inte, men jag var helt okej bra på det jag var bra på. Det hade därför varit så himla fantastiskt om gympan hade varit mer varierad, så där så att alla fick skina lite ibland.

Det här är ju också bara som jag minns det, att det alltid var bollsporter och att killarna tog rätt mycket plats. Någon som gick i parallellklassen kanske skulle säga annorlunda? Jag tänker också att det kunde varit värre, alltså inte så att jag tänker att jag fick nöja mig. Bara att det helt enkelt kunde ha varit värre. Jag har hört om många som alltid skolkade från gympan eftersom de tyckte att den var så hemsk. Det gjorde inte jag (jo, ibland kanske?) I nian tror jag att jag gick ut med en trea i gympa (yes, trea, jag är så gammal) så någon måste ju i alla fall ha sett att jag försökte.

Jag hoppas och tror att gymnastiken idag är mer varierad och inriktad på rörelseglädje och mindre inriktad på att kunna pricka mål. Det vore faktisk det enda rimliga.

När vi började skriva om det här i BoH märkte vi att det gav upphov till massor av intressanta historier. En del av oss hittad jobbiga minnen gömda långt inne i hjärnan och en del hade en positiv gympaupplevelse. Om du vill läsa fler inlägg om detta kan du kika in hos dessa (och hos övriga i BoH):

>>Här hittar du Malins upplevelse

>>Här finns Idas historia

Hur är din skolgymnastik-story? Känner du igen dig i min eller var din helt annorlunda?

 

 

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

En hinner inte allt, inte ens om det är kul

Jag har tänkt mycket på det här med tid på senaste…hehe…tiden.. Just nu så har jag skapat en tillvaro som borde vara ideal, och på många sätt också är det.  Jag jobbar med flera olika saker; Jag skriver, jag fotograferar och bloggar lite när tid finns. Precis så vill jag ha det (eller ja, skulle ju så klart vilja hinna med bloggen mer). Jag vill ha ett dynamiskt och varierat arbete. Och jag vill styra min egen tid. Men vet ni? Saker tar så himla mycket mer tid än jag tror. Jag tänker att jag ska hinna trycka in så mycket i mitt liv som det bara går. Fast det går inte. När jag märker att det inte fungerar blir jag deppig och känner mig lat och värdelös. I alla fall är det den första tanken. Det jag insett nu är att jag måste byta ut den där tanken. För den är inte sann och den är elak.

Ida skrev för någon vecka sedan ett jättebra inlägg om stress.  Det fick mig att haja till och inse att stress inte bara behöver röra vardagliga måsten. En kan bli himla stressad för sånt som är kul också. En varningsklocka för mig  var att jag hade ett åtagande som jag tycker är jättekul och jätteviktigt, men jag glömde ändå bort det. Jag glömde bort det trots att jag hade det noga nedskrivet i almanackan, i almanackan som jag tydligen inte tagit mig tid att titta i.

Den här texten kanske låter aningen olycksbådande, som att jag tror att jag kommer att bränna ut mig? Men jag tror faktiskt att jag ska klara mig från den, just för att jag har någon slags insikt. Det är lördag när jag skriver det här och jag har bara tillåtit mig att vara idag. Jag har sovit länge, slösurfat och benat ut vad jag faktiskt tycker är viktigt och vad jag vill hinna med. Min actionplan för att må bra är:

  • Se till att komma ut en stund varje dag. Jobbet kan faktiskt vänta, det var trots allt därför du valde att frilansa.
  • Jobba inte på helger.
  • Se till att planera in sånt som bara är kravlöst och härligt.
  • Ge bloggen mer tid. Du mår ju så bra av den.
  • Ha inte Skype igång hela tiden (det är där jag sköter nästan alla mina jobbrelaterade samtal)

Ni tänker väl också på att ta hand om er? Det är så lätt att fastna i allt en tror att en måste göra. Inte mint får en massor av vridna idéer av sociala medier. En tror att alla andra lever perfekta liv. En ögonöppnare för mig var att få höra hur folk tolkar mitt liv sett från sociala medier. Det var fint, men det var långt ifrån hela verkligheten. På sociala medier visar jag aldrig hur jag får psykbryt över stök eller hur jag inser att jag knappt varit ute på en hel arbetsvecka. Ingen är perfekt, och det är ju faktiskt bra.

hinna

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Det här inspirerar mig

Veckans tema i BoH (som jag är en dag sen med) är inspiration. Vi har alla funderat över vad som gör oss inspirerade till träning.

>Läs till exempel hos Camilla och få massor av tips på både bloggar, Instagramkonton och poddar.

>Eller kika in hos Malin som bjuder på en rejäl dos Jämtlandsinspiration och massor av spännande bloggar.

Och jag då, vad inspireras jag av? Den allra största inspirationen är nog de egna framstegen. Ni vet när en märker att det går lite fortare när en springer eller när en kommer lite längre än förra gången. Sådant eldar på mig ungefär hur mycket som helst. Men, det gäller ju så klart att ta sig till den där punkten där en faktiskt börjar klättra mot framsteg. Då är både bloggar och Instagramkonton en klar inspiration. Jag följer alla i vårt bloggnätverk, både på Instagram och per blogg, och får så enormt mycket inspiration av de kvinnor som är med. Alla har en sån sund syn och en så positiv inställning till det här med hälsa.

Om du också vill låta dig inspireras av dessa fantastiska kvinnor så finns det massor av sätt du kan göra det på. Du kan till exempel följa bloggar om hälsas eget Instagramkonto (det hittar du här). Du kan också följa oss på Facebook. Det som är praktiskt med det är att du får ta del av valda inlägg ur alla våra bloggar. Facebooksidan finns här. Slutligen har vi också en egen hemsida, där hittar du artiklar som är exklusiva för den samt sammanfattningar av alla våra veckoteman. Här finns den.

Så se nu till att trycka på följ på Instagram och Facebook och lägg in vår hemsida i din bloggläsare. Jag lovar att du kommer att få massor med kul inspiration.

inspo

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Inte utan min…

Onsdag och dags för BoH-tema igen! Den här veckan funderar vi på vad vi inte klarar oss utan. Jag tänkte ett tag, för det finns ju en del uppenbara saker som: Inte utan min familj, partner, mina vänner eller mina katter. Men så tänkte jag att jag skulle styra om det så att det blir lite träningsrelaterat och då blir det:

Inte utan min telefon.

Alltid när jag springer är telefonen med. Jag får rysningar när jag hör att människor lämnar telefonen hemma när de springer. Att jag måste ha telefonen med har inte så mycket med musiklyssnande eller Runkeeper att göra. Det vittnar istället om min lite rädda och säkerhetstänkande sida. Tänk om jag ramlar och gör mig riktigt illa till exempel? Eller tänk om jag stöter på någon otrevlig person som jag känner mig hotad av. Har funderat på att skaffa en sån där app där man rycker ut lurarna och på så sätt skickar koordinater till en närstående.

Ibland blir jag faktiskt rätt irriterad på människor som påstår att det inte är någon idé att vara försiktig och lite rädd. Det gör mig liksom inte mindre orolig. Dessutom är rädslan är faktiskt också verklig. Har man någon gång råkat ut för någon okänd som vill en illa när en befunnit sig ute så blir en rädd. Det går liksom inte att göra något åt. Det är heller inte mitt fel att jag är rädd, det är hela samhällsstrukturen som borde skärpa upp sig. Ibland får jag intrycket av att en anses lite bättre, lite coolare om en inte bryr sig som kvinna. Det blir lite problematiskt eftersom det lägger skam på den som faktiskt är rädd.

Det är klart att jag inte alltid springer omkring som en darrande hare och tänker på överfall, men det finns i bakhuvudet. Därför är jag alltid noga med att ha telefonen med mig och tala om för mina nära var jag kommer att befinna mig.

–> Här kan du läsa om vad Malin inte vill vara utan.

–>Och här berättar Ida om vad hon inte gärna lämnar hemma

telefon

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

När är jag offline?

Som vanligt flåsar jag in här och ser mig omkring. Det börjar bli lite dammigt på den här stackars bloggen, men jag kämpar på. Min ambition är att den SKA gå att kombinera med allt annat. Älskar den för mycket för att släppa den. Tack för att ni hänger kvar här, jag kommer att komma tillbaka lite mer regelbundet men låter orken bestämma när det ska ske.

I veckan kan jag i alla fall fresta er med ett gästinlägg från en kvinna som jag tycker är fantastiskt grym. Vem det är får ni se då!

Tills jag är på bloggbanan igen så försöker jag åtminstone att hänga på älskade BoH:s veckoteman. Den här veckan är det något så spännande och tankeväckande som: Var är du offline?

Frågan satte myror i huvudet på mig? Herrejisses, när är jag egentligen offline? Jag börjar dagen med att dricka kaffe och scanna nätet, sen sätter jag mig framför datorn och jobbar hela dagen. När jag går och lägger mig på kvällen sätter jag oftast på en podcast eller en ljudbok och somnar till den. Under dagen kollar jag mobilen och sociala medier fler gånger än jag kan räkna. 

Men jag tänker lite som Victoria: Bara för att jag tekniskt sett använder mig av nätet så innebär det inte att det är där mitt fokus är. Som när jag springer till exempel, jag har ju förvisso mobilen med mig och Runkeeper igång men jag ägnar det inte en tanke. Detsamma gäller för ljudböcker, jag försvinner ju snarare in i en bok än fokuserar på mobilen.

Men jag har platser där jag är offline mer än annars. När jag är hemma i Dalarna kan jag glömma mobilen och sociala medier hela dagar. Jag fokuserar på det som finns omkring mig istället, naturen och saker som finns att göra. Det får mig att fundera på om jag skulle bli en mindre nätanvändande person om jag bodde på landet?

Gillar också Camillas koncept, att avsätta tid för att umgås och försöka låta bli mobilen. Kanske det är så en måste göra? Tänker att internet idag har gjort sig så himla oumbärligt i våra liv. Vi behöver inte längre traska till bankomaten för att kolla vårt saldo, vi behöver inte ringa upp för att se hur våra vänner mår (jo, det behöver vi ju så klart), vi behöver inte köpa tidningar eller slå på tv:n för att se de senaste nyheterna och så vidare i all oändlighet. Eftersom människan verkar vara både en bekväm och en nyfiken varelse kanske vi behöver säga till oss själva att koppla ned ibland, liksom tvinga oss att gå lite mer tillbaka till ursprunget?

Har du tänkt på hur ofta du är helt nedkopplad?

offline

 

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

En helt vanlig dag sedd från mobilen

Det var så otroligt passande att veckans BoH-tema var ”en helt vanlig dag” eftersom jag skrev det här inlägget om drömliv här om dagen. Nu får ni alltså se hur en dag i mitt liv egentligen ser ut. Kliver jag upp klockan 6.00 och börjar med yoga o.s.v.? Insåg förresten att jag borde använt mig av några slags time stamps när jag skrev den här texten, men nu får det helt enkelt bli lite ungefärliga tidsangivelser. Dagen jag valt att dokumentera är en tisdag, alltså igår. Den här dagen var verkligen helt plain, inget extra alls, men så är det ju ibland.

8.00 Jag vaknar för sent. Tröstar mig med att jag jobbat tills sent på kvällen dagen innan. Förresten är det skönt att sova ut. Daniel går upp och kokar kaffe, sedan dricker vi det i sängen. Jag dricker alltid mitt morgonkaffe i sängen medan jag ligger och kollar vad som hänt i världen sen jag slog igen ögonen.

9.00 Äter frukost. Glömmer att ta bild. Det blir i alla fall soygurt med banan och cashewnötter. Till det dricker jag kaffe och tar vitaminer + Maca.

9.30 Slår upp datorn och börjar jobba med att skriva och redigera texter. Sitter fortfarande i soffan fast jag sa för flera veckor sedan att jag skulle skaffa en vettig stol. Förr arbetade jag alltid vid köksbordet men sen vi skaffade den här sköna soffan i somras bor jag i den. Inte så bra för rygg och axlar.

20160912_131825-01

Jobbar på rätt flitigt med lite pauser för kaffe och småprat med Daniel.

12.45 Daniel åker till jobbet och jag bestämmer mig för att det är dags för lunch. Det blir enklast möjliga: Nudlar, buljong, spenat, sojabitar, sjögräs, rödlök och cashewnötter på toppen.

20160913_133636-01

13.45 Fortsätter jobba lite till. Tycker det jag gör är jätteroligt men bekymrar mig lite för allt stillasittande det medför.

15.30 Jag känner att jag suttit stilla alldeles för länge. Debatterar lite med mig själv men sen åker träningskläderna på.

20160913_161559-01

16.00 Springer och inser att jag missbedömt vädret totalt. Eftersom jag suttit inomhus hela dagen har jag inte fattat att det är 22 grader och sommarvärme ute. Svettas galet mycket i svarta tajts och lika svart och långärmad tröja.

20160913_161633-01

16.30 Hemma igen. Duschar och skrotar runt lite. Äter en banan. Är aldrig speciellt hungrig när jag sprungit. Det brukar komma någon timme senare.

16.50 Är sjukt kaffesugen istället. Blir det rätt ofta när jag tränat. Någon som känner igen? Kokar en kopp och sätter mig och njuter.

20160913_173514-01

17.00 Sätter mig och jobbar lite mer. Egentligen har jag bestämt att jag inte ska sitta och kvällsjobba för mycket. Samtidigt gillar jag att jobba när resten av världen ”stängt av”. Det är som axlarna sjunker ned och en kan sitta och pyssla på i egen takt. Förresten är det ju lite det som är vitsen med att vara sin egen: Jag bestämmer själv över mina tider.

19.00 Börjar känna mig hungrig och inser att jag inte ätit någon middag. Det blir nudlar igen. Verkligen ingen ideal matdag detta. Det är nog för att det är lite tråkigt att äta själv.

19.30 Gör ett sista jobbryck.

20.30 Stänger ned ordbehandlingsprogrammet sista gången för dagen. Pysslar lite i lägenheten och surfar lite.

21.00 Börjar författa detta blogginlägg och tänder doftljus för höstmyskänsla.

 

20160913_210128-01

23.00 Daniel kommer hem från jobbet. Vi sitter i soffan och pratar om dagen och allt möjligt annat. Bra avslut på denna dag, att få knyta ihop den med den en älskar.

00.00 God natt.

Sådärja, det här var en helt, helt vanlig dag i mitt liv. En vardag som kanske var lite åt det tråkiga hållet.  Kom förresten ihåg att ni gärna får hänga på vårt veckotema. Jag vill gärna se vad ni har för er om dagarna! Om du som jag älskar att få en inblick i människors liv på det här viset måste du kolla in dessa helt vanliga dagar också: –> Camilla Tränar:s måndag.

–> Helena (hon som cyklar lite):s måndag

–>Anna Janssons ganska vanliga måndag

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Att vilja vara bäst på allt samtidigt

Jag vill återknyta lite till mitt tidigare inlägg som berörde min prestationsångest, träning och bloggande. Det fick mig att fundera ett var till på saker som jag redan funderat mig snurrig av: Det här med att vilja vara bäst på allt, helst allt samtidigt. Jag tänkte att ni kanske skulle vilja höra om mina orimliga förväntningar på mig själv? Jag tror säkert att ni också är många som känner igen er.

Ok, en dag i mitt drömliv: Jag vaknar klockan 6.00 och gör morgonyoga. Jag äter sedan en näringsrik och bra frukost. Sen sätter jag mig och arbetar fram till lunch, naturligtvis på ett väldigt koncentrerat och effektivt sätt. Jag tänker självfallet på farorna med stillasittande under tiden och reser mig därför någon gång i halvtimmen för att aktivera mig. Innan lunchen tar jag på mig löparkläderna och ger mig ut på en springtur, ibland kort, ibland lång. Min löparutveckling är spikrak, uppåt, framåt så klart. Efter löpning och dusch äter jag en supernyttig lunch. Jobbar sedan fyra timmar till med någon liten paus för mellis. När jag jobbat klart hinner jag både laga en god middag och fixa så att lägenheten är välstädad och tvättkorgen är tom (varför jag i min drömvärld gör detta helt själv när jag i verkliga livet har en partner som gör minst lika mycket i hemmet som jag, är en gåta?) På eftermiddagen hinner jag sen hitta på något roligt, kanske träffa en vän eller så? Jag hinner förresten under dagen också både fota och förbereda ett eller två genomarbetade blogginlägg samt rodda lite med annat som rör bloggen. Kanske lägga ut lite trådar för samarbeten och så? Trådar som jag sedan nogsamt följer upp.

Ni hör ju? Det är ändå rätt orimligt att hinna detta varje dag, kanske speciellt för mig som är en rätt lättstressad person. Egentligen vet jag inte om jag vill ha det så på riktigt? Det är bara någon slags bild av hur en borde leva och hur jag får för mig att andra lever. Jag jobbar mycket med den där känslan, att inte känna mig sämre än. I botten tror jag att det beror på en uppväxt med vissa dominanta kompisar som var duktiga på att tala om att jag var sämre än. Sånt sitter tydligen kvar mycket längre än en tror.

Det är lite av en spark i magen att inse att en inte har kommit så långt med de där tankarna och uppfattningarna om sig själv som en trodde. Sanningen om mig är ju inte att jag är lat eller dålig. Sanningen är att jag är rätt grym faktiskt! Jag är en person som efter många år av ångest och jobbiga händelser hittat en väg som är rätt för mig. Jag är egensinnig och gör som jag vill. Idag har jag utformat min vardag med ett varierande arbete som är precis sånt som jag vill ha det. Och gör en en sån grej, då kanske en hel del får stå tillbaka under en tid. Jag kanske inte både kan fixa mitt drömjobb och vara en grym löpare samtidigt? Det kanske måste få ta sin lilla tid att hitta balans. Jag måste bara lära mig att jag faktiskt duger precis som jag är. Att ingen har orimliga förväntningar på mig, ingen förutom jag.

Hur är det med er? Känner ni er någonsin otillräckliga och tror att alla andra hinner och kan så mycket mer?

charlottaholding2

 

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Vad har bloggen betytt för min träning?

Vet ni? Jag funderar jättemycket över min blogg nu. Jag tänker inte lägga ned den, men hur jag än vrider och vänder på det får jag inte riktigt till det. Jag tror att det beror på att jag jobbar med att skriva hela dagarna. Det kanske egentligen inte är tiden som tryter, snarare tar det stopp på kreativiteten någonstans där på eftermiddagen. Jag får se hur jag gör och hur det blir. På något sätt MÅSTE det ju gå att lösa. Det är också något annat som jag tror är en stoppkloss. Mer om det längre ned i inlägget.

Sluta blogga tänker jag i alla fall inte göra. Den här bloggen betyder så mycket för mig. Tänk att en kan sitta i en liten ort i Sverige och på så sätt bli en del i något större. Det finns saker jag aldrig gjort och personer jag aldrig träffat om det inte vore för bloggen. Därför är det så himla passande att veckans BoH-tema är lite på samma spår. Den här veckan är det nämligen: Vad har bloggen betytt för min träning?

Precis som Ida skriver kan jag känna att bloggen betytt nästan allt för min träning. Samtidigt kan jag också förstå Helenas resonemang: Att bloggen kanske inte gör sån skillnad för träningen, men ger en fantastisk gemenskap och många nya idéer.  Det kanske låter lite kluvet? Det är det egentligen inte. Jag ska förklara:

jaglöpning

Den här bloggen föddes ur en stark vilja att skriva om löpning. Jag har bloggat länge och haft bloggar på fyra olika ställen (denna inräknad). När jag började springa hade jag en DIY och inredningsblogg. Den stackars bloggen fylldes på slutet med fler och fler löparinlägg. Jag var helt rusigt nykär i löpningen och ville bara prata om den jämt, jämt. Jag övergav därför inredningsbloggen och startade den här. I början var det lite förvirrat, men mest lycka. Jag fick så mycket pepp och jag sprang helahelaHELA tiden. Jag kände då att löpningen och bloggen var lite som början på ett nytt liv (och det var det ju på ett sätt). Jag fick så mycket inspiration av att dela tider, framsteg och resultat. Allt detta får jag fortfarande otroligt mycket pepp av. Det är bara det att livet inte alltid är så spikrakt som jag vill.

jagisolen

Det kommer ju dippar i allas träningsliv, så även i mitt. Vid sidan av bloggen har jag brottats med saker om vem jag är och vad jag vill göra. Åren innan jag startade den hade varit väldigt jobbiga. Min pappa dog och en av mina närmaste drabbades av obotlig sjukdom. Ibland har jag känt att jag inte kan leva upp till bilden av den där peppiga personen jag var precis vid bloggstarten. Ibland är jag just den personen.

Det är kanske problemet med att sätta en etikett på sig själv? Att inte riktigt kunna vara den personen jämt. Jag vet naturligtvis att ingen har tid att hålla på och fokusera på mig och min blogg och hur jag beter mig. Människor har liksom viktigare saker för sig. Men ibland har jag känt mig som en besvikelse: ”Jaha, nu tog hon en lång träningspaus igen.” eller ”Jaha, nu ska hon börja om från början igen”. I mörka stunder kan jag tro att det är så människor tänker om mig. Samtidigt vet jag ju att det inte är så. Det är jag som tänker så om mig, som jämför mig.

Som ni hör har bloggen inte bara varit pepp och glädje för mig. Fast den har ändå varit mest det, det vill jag poängtera. Men det är kanske också där svaret ligger, svaret på varför det går så trögt just nu? Jag kanske ska vara mig själv bara, med träningssvackor, omstarter och hela balunsen? Det här temat var väldigt skönt för mig. Spontant tänkte jag: ”Bloggen, ja men den är ju superviktigt för min träning”, men ju mer jag tänkte på det, ju mer insåg jag att det inte riktigt var så enkelt. Bloggen har helt enkelt varit både och. Kanske mest på grund av min egen självkritik.

charlotta2

 

 

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Snabb och nyttig pasta

Jag vet inte hur det är med er, men hela sommaren har mina luncher bestått av kall mat som sallader och sånt. Nu börjar jag dock bli sugen på lite mer varm mat igen, eller som denna pasta, i alla fall semi-varm. Det blir helt enkelt en snabb och nyttig pasta! Viktigt för mig är också att speciellt lunchen går snabbt att laga. Middagen tycker jag oftast att jag har lite mer tid att lägga på, men lunchen, den ska helst gå på fem minuter.

Den här pastan som jag ska berätta om, den går snabbt och är klar på bara den stund det tar att koka pastan. Det är ju så himla bra nu också, att det finns flera pastasorter som är lite nyttigare i butikerna. Den här består till exempel av vita bönor. För att spara på tid har jag rört ihop en kall sås till. Det funkar faktiskt väldigt bra att äta kall sås till varm pasta!

pasta1

Förresten vet jag inte om jag ska kalla detta ”recept”, det är mer ett tager vad man haver-ihopsläng. Men okej, så här gjorde jag (till en person, går lätt att dubbla o.s.v): Medan jag kokade pastan hackade jag en tomat och en fjärdedels rödlök. Detta blandade jag med ca 1 dl blandade bönor, 1 msk pesto, lite stark chilisås och salt och peppar.

pasta2

När pastan var klar toppade jag den med blandningen plus lite koriander (jo, jag vet, koriander är det delade läger om). Sen var hela kalaset klart och jag hade någon slags proteinbomb till lunch p.g.a innehöll både bönor och bönpasta.

pasta3

En behöver ju verkligen inte använda sig av just samma ingredienser som jag för att göra en kall pastasås. Jag tänker att saker som avokado, majs, ärtor och kanske broccoli fungerar minst lika bra. Poängen är bara att det är så himla lätt att röra ihop en sås till pastan om en slipper hålla på och värma och greja.

 

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Träningsfokus för hösten

Hej, hallå! Nu börjar vardagen leta sig tillbaka in i mitt liv. Det är bara att inse: Jag har aldrig varit någon vidare sommarbloggare. Men nu så, nu blir det nya fräscha tag. Dock kommer nog mitt bloggande att se lite annorlunda ut framöver. Jag tänker att jag mjukstartar med ett inlägg om dagen. Så har det ju i och för sig varit redan, under de perioder när jag bloggat i sommar, men ja, ni fattar?

Jag väljer att inleda den här blogghösten (är egentligen starkt emot att säga höst när vi befinner oss i Augusti, men ok) med ett alldeles nytt veckotema från BoHDen här veckan har vi tänkt att foka på just våra träningsfokus för hösten. Jag är faktiskt ganska klar över vad mitt fokus ska bli: Att få in träningen på ett smidigt sätt i vardagen. Jag är helt enkelt lite här och där i mitt huvud och liv just nu. Jag tänker att det blir så när man tar nya tag?

skor

Som det är nu tillbringas mina dagar framför datorn i mångt och mycket. Jag är helt kär i mitt jobb men det blir onekligen mycket stillasittande. Mitt mål med den här hösten är att hitta en rutin som gör att träningen faller in på ett bra sätt. Det jag vill göra är:

  • Jag vill se till att få till minst tre löppass i veckan. Hade faktiskt tänkt testa transportlöpning hur knäppt det än låter då jag jobbar hemifrån. Men jag tänker att jag vid dagens slut helt enkelt inte gör något annat än att trä på mig träningskläderna för att ”springa hem”. Jag tror att det kan bli ett smart sätt att dela av arbetstid med fritid på också.

 

  • Jag vill fokusera på att ge kroppen kärlek och stärka upp det som slits när jag sitter så mycket. Det innebär för mig att göra en kort morgonyoga varje dag. Det innebär också att stärka upp coren mer (alltid denna core). Funderar också på att köpa en pilatesboll eller någon slags balanspall som jag kan sitta och jobba på. Ni skulle se hur jag sitter nu… :-O Tillbakalutat i soffan, liksom ihopsäckad över magen. Ergonomiskt så det förslår…. eller snarare naprapatens mardröm.

Det är alltså mina två största fokus inför den här hösten. Hittills går det väl….eh… sådär. Min kropp är inte riktigt i fas efter sommarens långa sovmorgnar. Det har hänt både en och två gånger att jag försovit mig och sedan fått lov att jobba tills sent på kvällen vilket är ytterst obra.

löv2

Om du vill läsa mer om träningsfokus för hösten så vill jag tipsa om dessa två:

>Maria berättar hur hon fokuserar för att minska stressen i livet.

>Camilla berättar om hur hon kommer att träna med viktnedgång som mål i höst.

Har ni några speciella höstplaner? Något lopp eller något annat ni vill fokusera extra på inför hösten? Ni vet väl förresten att det är helt okej att delta i BoH:s veckoteman? Kan vara en bra grej att veta när bloggtorkan slår till.

löv

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
FacebookTwitterGoogle+Pinterest