Optimera sommaren

Namnlöst-1

Visst är det härligt att vi är mitt i sommaren nu? Jag vaknar i alla fall med ett pirr i magen varje morgon när jag kikar ut och inser att solen skiner. Vi har ju fått rätt många sådana dagar nu, visst? Till och med midsommar ser ut att bli helt okej, i alla fall för mej som tänker fira i Dalarna. Regn kommer vi tyvärr att få men en kommer att slippa frysa ihjäl i alla fall.

Men hörrni, har ni någonsin tänkt på att en kan optimera sommaren beroende på var en befinner sej? Det har Zmarta gjort! De har därför tagit fram ett sommarstadsindex. Där kan du genom att svara på några enkla frågor få reda på vilken sommarstad som passar dej bäst. Du kan också kontrollera var du får mest sommar för pengarna. En spännande och nytänkande idé, eller hur?

jagkrans

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Om att försöka tipsa om sevärdheter i sin hemort

Hallå från förkylningsnästet! Ja, vi är fortfarande rätt redigt förkylda, både jag och Daniel, men för mej tror jag att det börjar ge med sej (yay!). Jag har bara varit så himla less i veckan, inte haft någon inspiration till något. Ett tag kändes det som att jag skulle vara snuvig 4-ever. Det här har ändå hållit i sej sedan i tisdags förra veckan. Nåja, slut på förkylningsrant. Nu blir det BoH-veckotema!

Veckans tema gjorde mej (som så många gånger förr) lite ställd. Temat är: ”Om du ska semestra i min stad får du inte missa”. 

För er som inte vet det bor jag i Surahammar sedan mer än tio år tillbaka. Från början är jag från ett samhälle utanför Leksand i Dalarna. Här i Surahammar var det liksom aldrig meningen att jag skulle hamna, det var mest tänkt som en tillfällig lösning. Daniel bodde här och jag fick ett jobb i Västerås. Min tanke var då att vi skulle bo här ett kort tag och sedan kanske flytta till Västerås som ligger nära. För jag vet inte, jag tyckte Surahammar lät som en sån där ort som jag alltid har fått lite ångest av? Ett litet brukssamhälle där inte så mycket händer. Men så flyttade jag hit och upptäckte sakta fördelarna med att bo här. Det ligger dels nära Västerås och dels kan jag befinna mej i Stockholm på lite mer än en timme. Plötsligt kändes det inte som ett isolerat litet samhälle. Jag har också bara lite mer än två timmars tågresa hem till Dalarna vilket gör att jag kan åka dit ofta. Och ja, nu har jag inte någon större önskan att flytta längre.

Men temat gjorde mej ju ställd skrev jag? Ja, för att jag insåg hur dålig jag varit på att upptäcka omgivningarna här. Jag har inte alls lika bra koll som Ida verkar ha på sitt Linköping. 

>>Läs Idas inlägg här

Sanningen är att jag inte kan komma på någon sån där självklar plats ni MÅSTE besöka. Även om jag bor här har jag liksom fortsatt förlägga naturupplevelsesidan av mej själv i Dalarna eftersom det är så lätt-tillgängligt där. Men det FINNS platser här och det får bli ett löfte till mej själv att hitta och upptäcka dem.

Det finns faktiskt massor med möjligheter att ta sej ut i naturen även här. 

  • Det finns leder, så som Bruksleden
  • Det finns också massor av små skogsvägar och gulliga små skogssjöar (det utforskade vi faktiskt en hel del förra sommaren, fast med bil).  
  • Det finns flera möjligheter till träning. En grej som jag tänkte testa är faktiskt Zumba, för Surahammar har ett helt eget Zumba-center. Det fick jag reda på när jag fotograferade den den fantastiska ägaren och en instruktör för några veckor sedan. Hur häftigt är inte det?

Jamen, så får det bli. I sommar ska jag upptäcka den här orten jag bor på minsann.


sjö

picknick2

Såna här små skogssjöar, utmärkta för pick-nick och bad, har jag i alla fall varit duktig på att upptäcka.

 

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Frustration

Jahopp. Det visade sej att den där förkylningen jag drabbades av var någon slags tvåstegsraket? Just nu befinner jag mej på ofrivillig silent reatreat hemma. Till helgen verkade det ordna upp sej men sen tappade jag helt rösten och fick både mer hosta och snuva vilket känns superstörigt. Okej, jag vet att det inte är synd om mej egentligen, men lite frustrerad får en väl lov att vara?

Jag kan inte prata och jag är trött och snorig. Just det där med att tvingas vara tyst är mest jobbigt. Jag pratar ju annars en hel, himla del har jag märkt? Och utanför pågår sommar och i mitt huvud romantiseras löpningen till helt nya höjder. Vill så gärna SPRINGA. Dessutom har jag en hel del jobb som hjärnan inte klarar av att processa just nu. Det känns lite som att när jag får allt att rulla så dyker något upp och stör och bromsar?

Ja, näe, en kanske inte ska skriva blogginlägg när en är på det här humöret? Det blir lätt lite gnälligt. För som jag skrev: Egentligen är det ju inte ett dugg synd om mej. Jag är bara lite vårförkyld och det går väl över endera dagen tänker jag.

Hoppas ni mår toppen i alla fall! 

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Lätt bitterhet och fantastiska race reports

Hörrni, jag är lite i-landsproblemsbitter (långt ord).. Min förkylning vill inte riiiiktigt släppa taget och jag är så sjukt taggad på löpning. Känslan i kroppen när jag sprang förra veckan var så väldigt bra och jag vill bara sätta tänderna i det igen. Och så går det inte :(

Jag är så extremt ovan med det här att bli sjuk också? Alltså, nej, jag vet, jag är ju relativt ofta lite småkrasslig, lite rispig i halsen, men inte så här. Nu är det andra gången på ganska kort tid som jag blivit sängliggande i flera dagar med rejäl förkylning. Jag har en teori om att det beror på alla förändringarna i mitt liv just nu. Båda förkylningarna har ju kommit när jag slappnat av efter ett uppdrag eller en större uppgift. Tänker att det kanske är lite som när jag hade migrän som tonåring. Då kom alltid de värsta anfallen just när jag slappnade av. Hur som helst, det ger väl med sej om ett tag.

Apropå löpning förresten, en blir ju om möjligt ännu mer taggad när man läser alla race reports från Göteborgsvarvet. Här hittar ni härliga sådana från både Erika och Ida. Vilka superbrudar! Älskar att läsa race reports! Sitter liksom och biter mej i tungan och håller andan av spänning fast loppet är färdigsprunget för länge sedan.

Själv drömmer jag om att tassa fram på en grusväg och lyssna på fågelkvitter. Snart så, snart blir det av. Ska bara snyta mej färdigt först..

elljusspår

Typ här vill jag springa!

 

 

 

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Mer eller mindre vegan

Jo, jag skrev ju här om sistens att jag slutat med mjölkprodukter och skulle komma att skriva ett inlägg om det, så här är det. Sanningen är dessutom att jag slutat med ägg också och detta gör ju mej, som redan är vegetarian, till vegan.

Varför detta då? Jo, först och främst: Tycker det är svårt att skriva om detta utan att låta skuldbeläggande. Förstår ni hur jag menar? Att det ska låta som att jag skulle tycka att icke-vegetarianer eller icke-veganer skulle vara sämre, mindre empatiska människor. Kan vi bara först slå fast att, nej, det tycker jag inte. Ok? Alla har liksom sina grejer, sin historia, sina erfarenhet. En gör sina val utifrån dessa och en gör ofta sitt bästa med det en har. De flesta gör något för att skapa en bättre värld på sitt sätt. Så tänker jag!  Jag vill inte komma med pekpinnar men jag måste få berätta om min övertygelse. För det är ju ändå det det är, en övertygelse. Ja, och så skulle jag tycka det var jättekul om ni tycker det är spännande och blir lite inspirerade att kanske testa något veganskt ibland, ni som inte äter så i vanliga fall.

Kärnan av allt detta är att det där med mjölken länge har varit lite av ett skav och dåligt samvete för mej. Det är lång tid som jag känt i magen att det inte varit riktigt ok för mej att hälla komjölk i morgonkaffet eller äta yoghurt gjord på sådan till frukost. Komjölk är ju faktiskt egentligen kalvens mat. Och för att vi ska få komjölk tar man kalven från sin mamma väldigt tidig. Jag tror verkligen inte vi behöver dricka kalvens bröstmjölk som dessutom är fylld med saker för att den lilla kalven skall växa upp till en stor ko eller tjur. Det känns lite absurt när jag tänker på det? Äggen tog jag bort för att jag helt enkelt inte vet hur hönorna egentligen mår. Dessutom känns de inte jätteviktiga för mej. Så varför inte.

Jo, men i alla fall, för någon vecka sedan slutade jag bara och ingenting har någonsin varit lättare eller känts så bra sen jag först blev vegetarian. För mej är det en väldigt odramatisk förändring egentligen. Det enda jag har gjort är ju egentligen att byta ut mjölken i kaffet mot havremjölk och yoghurten mot sojgurt. Dessutom har jag lagt till vitamin B12 och exprimenterat loss med veganska ostar -Hur kul som helst!

Det är väl ungefär det! Jag kommer säkert och skriva mycket mer om det här. Bland annat om hur det känts i kroppen att lägga om kosten. Det kommer lite senare. Ni får gärna ställa lite frågor så länge.

IMG_1074

IMG_1069

Frukosten är den samma som så ofta förut men kaffet innehåller havremjölk och yoghurten är av soja istället. Dessutom är sojgurten toppad med en ny favorit: Bjäst (näringsjäst)

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Förkylning, lycka och milstolpar

Jösses. Igår fotograferade jag ett superhärligt brudpar, sen åkte jag hem och blev tvärsjuk. Så fort jag var klar och satte mej i bilen smällde det till med huvudvärk, sedan kom även feber och snuva smygande. Ok, jag hade lite, lite ont i halsen på morgonen men trodde verkligen inte att jag skulle bli sjuk. Kanske kan det bli så när spänningar släpper? Jag var trots allt en aning nervös innan.

Men hörrni: Hjälp, vad kul det var att få fotografera bröllop! Så himla speciell och härlig känsla att få dela en av de viktigaste stunderna för ett par. Liksom få vara med och uppleva deras fnittriga förväntan och lycka. Sen blev det massor av sjukt fina foton också. Känslan är typ: Jösses, jag KAN göra detta!

Fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Tanken var istället att jag skulle sätta tänderna i veckans BoH-tema: ”En milstolpe i mitt träningsliv”. Jag kan känna igen mej lite i Malins tankar, att det finns flera viktiga milstolpar vid olika tillfällen i mitt träningsliv.

–>Läs om Malin/Lite längre:s milstolpar och skiftande träningsidentitet här.

Men trots det, trots att det finns flera milstolpar (några av dem finns samlade här) så är det alltid en och samma som poppar upp när jag får frågan: När jag sprang fem kilometer första gångenHur jag än vänder och vrider på det så är det ändå det som smäller högst. Hela min första tid av löpning var liksom uppbyggd på det där femkilometersmålet. För mej var då fem kilometer så sjuhuukt långt, något en bara kunde klara om en var riktigt vältränad. Jag var inte ens säker på att jag skulle fixa det. Nu har ju den synen reviderats lite. Men då, då kände jag exakt så.

Jag kan fortfarande känna känslan jag kände när jag passerade den fjärde kilometern och insåg att jag skulle fixa det. Den obeskrivliga stoltheten. Hur jag kände mej som världens proffslöpare. Hur jag inte kunde vänta tills jag kom hem och kunde få berätta för Daniel och skriva om det på bloggen.

Jag är med i en löpargrupp på facebook, och här om dagen skrev en tjej där jublande att hon klarat fem kilometer för första gången. Jag kunde verkligen känna hennes lycka då. Jag blev till och med nästan lite avundsjuk. När en inser att kroppen klarar så mycket mer än en tror: Det är stort. De där fem kilometerna var min första smak på det, det är nog därför de ligger mej så varmt om hjärtat.springBilder från mitt första löparår

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Pigga ben

Den senaste tiden har jag och löpningen hittat tillbaka till varandra, och det med besked. Det blev ju lite si och så med träning när jag började frilansa. Det var mycket att sätta sej in i och jag blev ofta sittande vid skrivbordet från tidig morgon till sen kväll. Dumt nog prioriterade jag bort träningen lite väl ofta. Men jag antar att det kanske blir så när saker är nya? Jag hade ju tänkt satsa på vårruset, men glömde faktiskt helt bort det mitt i allt. Men nu så, nu har jag sprungit och njutit en hel del på senaste.

I helgen blev det löpning både lördag och söndag vilket faktiskt förvånade mig lite. Efter lördagens löpning trodde jag att jag skulle ha rejäl träningsvärk p.g.a ovana, men tji fick jag. Vaknade upp på söndagen med ben som kändes lätta och pigga, så jag tog en söndagstur också. Samma känsla i benen infann sej: lätta, pigga, glada. Okej, jag är inte så tränad just nu att jag ger mej ut på milrundor. Det blir bara några kilometer i ganska makligt tempo. Men ändå! Är så himla glad över att det går så pass bra.

Nu är jag verkligen nykär i löpningen. Kan en förresten bli annat när en springer genom häggdoft och andas vår, ja nästan sommarluft? Eller ja, jag inser ju att om en dras med pollenallergi, då är det nog lättare att hålla sej för skratt.. Har all sympati för er pollenallergiker.

Vad den här piggheten och brist på träningsvärk beror på vet jag faktiskt inte? Det kan vara en hel del olika saker. Kanske är det all vila mina ben fått, att jag nästan helt slutat med mjölkprodukter (tar den biten i ett eget inlägg), börjat äta b-vitamin, b12 bl,a. Eller så är det bara att jag mår så bra överlag? Hur som helst: Är nöjd och glad som det är. En behöver ju faktiskt inte spekulera så mycket, det räcker med att bara ha’re härligt.

spring

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Nu sparkar jag igång igen!

Men hallå lilla bloggen! Tanken är att jag ska försöka sparka igång den här sömniga bloggen igen nu. Har verkligen behövt en paus för att komma in i allt annat. Men nu så, nu känner jag att jag har någorlunda koll på läget. Jag tror förresten att jag blir mer stressad av att inte blogga än att faktiskt göra det? Så här: Jag har lagt ned så mycket tid på den här bloggen i flera år, att bara släppa det skulle liksom inte gå. Det skulle vara som att förlora en del av mej själv.

Ni är några som undrat vad det här nya jag pratar om egentligen innebär? Jo, jag har börjat arbeta som frilansande copy/contentwriter. Det innebär att jag skapar innehåll till företag. Dels har jag fasta uppdrag som rullar och dels har tar jag frilansuppdrag. Det här liksom bara kom till mej av en slump när jag hittade ett intressant uppdrag och fick det. Tydligen är jag ganska bra på’t? Who knew? Egentligen är det inte jättekonstigt. Det är ju där min utbildningsbakgrund i mångt och mycket ligger: Media och kommunikation och innovation och entreprenörskap.

Min andra grej är ju fotouppdragen jag redan berättat om. På tisdag fotograferar jag mitt första bröllop som officiell fotograf (iiiiih). Ska bli så himla, himla kul (och nervöst så klart)!

Det har ju tagit sin lilla tid att komma in i allt men nu börjar jag få ihop både jobb, träning och övrig vardag så nu ska bara bloggen in i ekvationen. Och ja, jag springer. Just nu känns benen så himla lätta och pigga, men vi tar löpningen i ett annat inlägg p.g.a den förtjänar det.

Vad händer i era liv så här inför sommaren?

IMG_4421

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Förebilder inom träning och hälsa

Veckans tema i BoH är att berätta om en hälsoguru eller idrottspersonlighet jag ser upp till. Jag har tänkt länge och väl på detta och kommit fram till: Antingen är jag en person som är superdålig på förebilder, eller så är jag helt fantastisk på det? Så här: Jag har ingen enda person som jag ser upp extra mycket till, där emot har jag ett myller av personer som inspirerar mej från alla håll och kanter. Dessa växlar dessutom och byts ut med jämna mellanrum. Jag misstänker att Emma är lite likadan? Läs hennes inlägg på temat så förstår ni vad jag menar!

Men om jag ändå skall tänka ut bara några så landar jag faktiskt på mamma och pappa. De är de som har gjort att jag alltid förstått vikten av att äta bra och röra på mej. Inte för att de tjatat om det, bara för att de helt enkelt gjorde det till en naturlig del i min vardag. Av mamma har jag lärt mej att man faktiskt kan använda sig av apostlahästarna för att ta sej till platser. Hon har nästan jämt gått dit hon ska om det inte varit jättelångt, så då har jag också gjort det. Jag tror att hon är en av anledningarna till att jag inte kände samma besatthet som andra av att ta körkort när jag fyllde 18. Man kan väl gå och cykla eller? Eller så finns det buss!

Min pappa var jättebra på att liksom leva balanserat. Han var mycket utomhus och jobbade, sen gick han in och åt när han var hungrig för att kroppen sa det. Förstår ni hur jag menar? Han levde aktivt och lyssnade på kroppens signaler, exakt så där som alla borde göra.

Nu på senare år har jag insett hur himla viktiga de varit för att jag ska leva ett någorlunda sunt liv. Det handlar inte om två superhälsomänniskor som åt råkostsallad varje dag. Bara människor som lärde mej att kroppen, den använder man, och godis, det har man inte hemma jämt. Jag tycker det är så himla fint och hoppas jag kan göra samma sak om jag någon gång får egna barn.

grusväg

Att traska längst grusvägar har varit en stor del av min uppväxt med mina alldeles egna hälsoförebilder.

 

FacebookTwitterGoogle+Pinterest

Stresshantering

Förra veckans tema i BoH var stresshantering, eller: Så här märker jag att jag är stressad och så här tar jag hand om mej själv då.

Det här med stress alltså, väldigt lurig grej ändå.. Just nu är jag själv inne i en fas av mycket positiv stress där mycket nytt och spännande händer. Min utmaning är att slå vakt på mej själv och inse att den positiva stressen kan slå över i negativ fortare än jag anar. Jag har ju redan en utmattningsdepression i bagaget och där hamnar jag ogärna igen.

Jag fick dock en hel del insikter och kunskaper av den där utmattningen, saker som jag är noga med att tillämpa idag. Det är till exempel anledningen till att bloggen är rätt lugn nu, för att jag inser att jag måste backa från något (inte för all evighet, men ett tag). Det måste helt enkelt finnas tid för återhämtning, annars kraschar jag rätt fort, även om jag gör kul grejer. Jag har också lärt mej att jag inte kan jämföra mej själv med någon annan. Det spelar liksom ingen roll vad andra kan och klarar. Jag är min alldeles egen person med mitt alldeles egna unika bagage som gör att jag reagerar som jag gör. Precis som alla andra också har sitt eget bagage.

Förra veckan fick jag mej en liten varning. Jag glömde bort en del saker och tyckte att tiden gick på tok för fort. Jag inser dock att det inte är sunt att önska sej mer tid vid såna tillfällen. Det är snarare ett tecken på att en kör för hårt och behöver andas, så det ser jag till att göra. Känner du igen känslan av för lite tid? I såna fall lovar jag dej att du tjänar så. himla. mycket. på att slå av på takten. Det är det bästa du kan göra för dej själv, ett 25-timmars-dygn skulle nog inte vara så fiffigt som du kanske tror mitt i stressen.

Vill ni läsa mer handfasta tips om hur en ska göra när en är stressad, så tycker jag att ni ska kika in hos Malin/Lite längreHon bjuder på en hel drös klokheter.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
FacebookTwitterGoogle+Pinterest